Stavgång har varit en populär sport i många år nu, personligen måste jag säga att jag till början tyckte det såg lite fånigt. Folk struttade vägarna fram med stavarna hängande efter sig, det är faktiskt en konst att gå rätt. På You Tube finns en ganska bra introduktionsfilm, där man kan lära sig efter alla konstens regler.

Min syster och svåger köpte sig var sitt par, när de var här förra sommaren. Deras grannar såg lite förvånade ut, när min syster stretade vägen fram ihärdigt hållande sina stavar. Den typen av sport hade inte nått Texas då.

Själv har jag mina stående utanför ytterdörren, som en daglig påminnelse om att de existerar. I tre veckor har jag nu gått en ganska snabb promenad med dem varje dag. I dag var jag tvungen att stanna en stund vid vägkanten för vila, ja inte jag, men hunden var trött. Om jag inte tar en promenad varje dag känner jag att jag saknar det, inte promenaden utan kapitlet i min ljudbok. Har nämligen Jo Nesbös, Pansarhjärtan i Mp3-spelaren och vill väldigt gärna höra hur det går. Enörad har jag blivit också, eftersom jag bara har hörlur i ena örat och det andra örat fritt för att höra trafiken.

Detta påminner mig om något jag har hört, Sverige har inte utmärkt sig så bra i skidåkning vid olika tävlingar som de borde. Skidåkningen har med andra ord blivit sämre hos svenskarna, vilket beror på att tillgången på snö har minskat betydligt senaste åren, därför började de åka rullskidor i stället. Denna typ av sport kan vara ansträngande, så nu använder man bara stavarna. Vilken utveckling…..