Idag är jag i tankar och minnen åter i Vilnius och besöket på, Museet för folkmordsoffren. Det är väl inte den typ av museum man har högst på listan vad gäller sevärdheter. Samtidigt är det viktigt att förstå vad som har hänt och varför. Detta hus  är beläget mitt i Vilnius och det var här den fruktade säkerhetspolisen härskade. Ett i ordens verkliga betydelse ”ondskans hus”, hellre dog man än att man hamnade här. KGB-fängelset togs i bruk 1940, så fort som Sovjet erövrat Baltikum i uppgörelsen mellan Stalin och Hitler. När uppgörelsen senare bröts av Hitler marscherade tyskarna in och det var början till en hemsk tid med terror för Vilnius. På tre år mördades 100 000 människor i Paneraiskogen utanför staden. 1944 började KGB-källaren att användas som fängelse där de litauer hamnade som stred mot kommunisterna. Ingen kunde ana vad som förekom i detta vackra hus som dessutom är beläget på en öppen och ljus gata med lite små grönområden mitt i staden.

Det finns flera olika utställningar i huset men det mest besökta är fängelset vilket var beläget i källarplanet. Bara det att det är beläget i KGB:s och Gestapos högkvarter gör att man får rysningar så fort man beträder dess dörrtröskel.

Efter att man har kommit in och löst sin entrébiljett kan man välja vad man själv tycker är mest givande att se. Det första man möts av är fotografier utav många av de personer som satt fängslade och som mördades här. När man ser dessa fotografier bör man betänka att detta ”skräckhuset” användes till så sent som 1991. Med tanke på det så förstår man att det finns många släktingar som har sina nära och kära på dessa foton. För dem måste det vara fruktansvärt att komma hit. Vi valde dock att se fängelset och vi stålsatte oss verkligen för att orka ta in vad som komma skulle.

Vi gick alltså ner i källaren som faktiskt står helt orörd från att Sovjet föll 1991. Det var en trång trappa men som ni ser är det fortfarande lite målad färg kvar. Tilläggas kan att den målades om ganska ofta för att dölja vad som fanns där bakom och givetvis målades den om innan KGB lämnade lokalerna.

Det första fångarna möttes av var små boxar av en gammal telefonkiosk storlek, det var inskrivningsbås. Här kunde de få sitta i fyra – fem timmar och självklart stängdes dörren. Inget fönster och ingen elektricitet, tänker bara på mig själv som är mörkrädd skulle nog aldrig stått ut så länge.

Efter detta var det dags för visitering, fotografering och tagande av fingeravtryck.

En helt vanlig cell, här bodde 15 fångar. De hade inga sängar utan fick ligga på golvet max 5 timmar per natt. De flesta celler hade betonggolv, det som är på bilden är av det lyxigare slaget. Hårt och kallt så det gav säkert upphov till många sjukdomar. På dagarna fick de stå upp men det var absolut förbjudet att nudda väggen.

Naturligtvis var det full koll på vad de gjorde och om man nu fick mat så serverades den genom en lucka i dörren.

Att det inte gick att ta sig därifrån på något vis är lätt att förstå, dörrarna hade gedigna lås och det var inte bara ett per dörr utan flera.

År 1973 tillkom den madrasserade cellen, helt ljudisolerad och man vill inte tänka på vad som utspelas i dessa celler. Kan inte låta bli att tänka på att 1973 levde vi i godan ro och hade ingen aning om vad som utspelade sig i vårt grannland. Fruktansvärt. Ännu värre är att dessa celler användes till 1991.

Det fanns även två vattenceller, de var små och hade ingen belysning. Här fick fångarna stå i kallt vatten upp till knäna eller på en liten betongklump och balansera. De enda kläderna de tilläts att bära var kalsonger. Denna typ av tortyr slutade man med runt 1950

På vissa ställen var väggarna kantade med fotografier, det var inte utan att näsduken kom fram ibland när man såg dessa oskyldiga små barn med sina stora frågande ögon.

Hade man tur kunde man få några minuters frisk luft, då fick man vistas i små celler där taket bestod av nät men glöm möjligheter till flykt för dessa små ”utehus” var placerade med stor noggrannhet på en innergård.

I slutet av rundvandringen hamnar man i en liten hall där det fanns en liten obetydlig dörr. Denna dörr ledde till ett rum som fungerade som avrättningsplats. Först kom man in i en ”hall” där fången fick ta av sig skorna men som ni ser så har man lagt ett glasgolv över idag.

Mot en betongvägg fick fångarna ställa sig för att bli skjutna man kan på detta fotot se en del av alla kulhål. Ungefär 40 personer per natt avrättades här i början av 1960-talet.

Golvet var belagt med sand och här fick fångarna själva se till att det byttes ut efter varje natt för att ta bort alla spår. Genom en lucka i väggen transporterades de mördade personerna vidare. Det sägs att Vladimir Putins högsta önskan var att bli spion åt KGB, vill man läsa mer om honom kan man skaffa en bok av  Mascha Gessen som heter ”Mannen utan ansikte”. Detta är vad jag såg, läste och fick mig till dels, naturligtvis är det bara en liten, liten bråkdel om hur det var och vad som egentligen hände. För min del var det mer än nog.

Utanför huset står ett minnesmonument för att hedra de som blev offer under sovjettidens styre. Väl värt ett besök, det är tufft och känslosamt men viktig.