Det är otroligt hur mycket man kan plocka fram ur minnenas arkiv. Så fort jag såg denna lilla vägen mindes jag hur ofta jag sprungit på den eller som ibland cyklat tillsammans med min faster. Det finns en väg till som leder till huset och båda har två pampiga grindstolpar vid infarten. Här syns den ena och det är riktigt hantverk och gjort av material från gården. På den tiden var det gediget hantverksarbete som gällde.

Tittar man noga på bilden nedanför kan man se till höger om fågelholken att det är raka sidor på stenarna. Det är därifrån grindstolparna kommer.

På ena gaveln av huset har man bevarat den gamla träväggen (tror inte det är timmer). En fin gest åt gamla tider, kan inte annat än beundra personer som tar tillvara och känner ansvar för att bevara det gamla.

Det fanns till och med en blommande Caprifol kvar, ett barnbarns barn till den buske min faster planterade antar jag. På hennes tid var hela kanten av den stenmur som finns där klädd i caprifol.

Huset ligger på en liten höjd och när man står på trappan till finingången ser man ut över köksträdgården. Här fanns det lite blommor och grönsaker men framför allt fruktträd. Idag står det nyplanterade fruktträd då de gamla tagit slut. Det gillar jag, för på en sådan här gammal gård skall det vara en fruktträdgård. Den här har formen av en triangel och man kan ana att det går en liten väg upp till gården på högersidan. Det var den vägen man använde när man skulle besöka gården.

På den andra sidan huset fanns det en ganska stor platt berghäll, hur många gånger har jag inte suttit där och tillverkat kor och hästar av tallkottar och pinnar. Att leka bondgård var inne på den tiden. Till höger om utemöblerna fanns det ett ”utedass” det låg också på en liten höjd. Det roliga var att det fanns två ”hål” i bänken så det gick att sitta prata med en kompis, ha dörren öppen och se på utsikten samtidigt som man uträttade sina behov. Tänk så praktiskt. Strax utanför växte borstnejlikor och gräslök, minns att båda sorter var väldigt kraftiga till växten?

Nedanför berghällen stod stället med slipstenen, till den skulle man hämta en hink vatten så att stenen blev riktigt blöt när den skulle användas. På sensommaren användes den flitigt eftersom lien lätt blev slö vid slåttertid. Det var lönsamt att veva, fick 50 öre för nån halvtimme, skaplig timpeng när man var liten på den tiden.

Brunnen där vattnet skulle hämtas ifrån stod på andra sidan huset, nära till brygghuset och köket. Många är de hinkar med vatten som tagits upp ur denna brunn ser dock lite fräschare ut idag än den gjorde då.

Vägen jag nämnde syns knappt idag då den nästan vuxit igen men den gamla grinden är kvar. Jag har ett minne av denna grind, min farfar hade släppt in en lite folkilsken ko bakom den en dag. Snäll som jag var plockade jag färskt gräs och räckte fram åt henne, varje gång hon försökte ta det drog jag snabbt undan det. Rätt var det var hoppade hon över grinden och jag sprang som skjuten ur en kanon upp till köksdörren. Kon sprang efter men jag tror jag satte någon form av rekord i löpning för jag hann först. Vi blev aldrig vänner efter det.

Någon grindslant kan jag inte påminna mig om vi fick, däremot fick vi öppna grinden när det kom en bil. Våra föräldrar var nog bland de första i bekantskapskretsen som köpte bil och här står våra föräldrar Elsa och Sven Svensson framför underverket som de parkerat utanför farföräldrarnas sovrum.

Ladan, smedjan och verkstaden där farfar tillverkade träskor, ja de är borta för länge sedan. Nu är det bara en tidsfråga när det gamla magasinet faller ihop. Här förvarades mjöl, havre och så majs till hönsen förstås. Detta på på den tiden då man inte hade en aning om att man kunde göra popcorn av majs. Antar att det kallas produktutveckling.

Här stod det även en kista som kallades för ”Amerikakoffert” vet inte varför men jag vet att man inte fick rota i den. Detta gjorde vi dock så fort vi kom åt och det var jättetråkigt för den innehöll bara, brev, foton och böcker. Idag skulle jag gett mycket för att få veta dess innehåll och kanske vilka som var på fotona för att inte tala om breven.

Tänk så mycket minnen en liten promenad på en bit mark kan locka fram, något man borde ta sig tid att göra oftare.