I förra veckan tillbringade jag några timmar på akutmottagningen i en mindre stad, ja jag var inte där som patient utan som medföljare. Vi kom dit vid 18.00-tiden och fick en kölapp som det stod 116 på och det var redan 109, det här kommer att gå fort tänkte jag. Det blev en timmas väntetid och vi förflyttades då innanför de stängda dörrarna. Ett stort öppet rum med plats för flera sängplaster och stolar för ”åskådarna”. Det blev en intressant kväll eftersom det var en helt öppen långvägg såg man hela tiden vad som hände.
Måste säga att jag tyckte det var väldigt mycket personal som hela tiden gick fram och tillbaka i korridoren letande lämpliga patienter. Tryckt mot väggen satt en äldre dam på en stol och bredvid henne satt hennes man i en rullstol. I flera timmar satt hon med en ängels tålamod och sa ungefär var femte minut ”Sätt dig ner så skall vi snart åka.
I en säng lite längre bort låg en kvinna som varje gång någon gick förbi (det var många gånger) sa ”Ursäkta mig men hur länge skall jag ligga här”? Varje gång stannade någon personal och lutade sig fram mot henne och förklarade.
En man låg i en säng och var tionde minut ropade han ”Jag vill ha vatten” och var tionde minut kom någon med ett glas vatten.
Jag skulle kunna skriva mycket mer om händelserna som inföll mellan kl. 18.00 – 23.30 denna kväll. När jag gick ut från denna mottagning stod kölappssystemet på 238. Under fem och en halv timma hade 129 personer plus 6 som fått förtur passerat denna mottagning. Jag var tvungen att räkna flera gånger och fann det svårt att stämma. Imponerad av det lugn och tålamod jag bevittnat under kvällen kände jag mig dessutom trygg i vetskap om att det finns många på våra sjukhus som ser hela människan och tar sig tid. Detta under egen stress och patienternas krav och oro.
Fantastiskt verkligen värda en blomma 
Solsi Blogg 