Förra sommaren skrev jag lite om skolhemmet i Risbäck men då var bilderna från utsidan. Nu fick jag möjlighet att ”tassa” runt lite på egen hand och ta lite bilder från insidan. Sådana här gamla hus och desshistoria tycker jag är så spännande. Fantasin får fritt utlopp och med lite bakgrundsfakta är det inte svårt att föreställa sig hur det har varit.

Elof Näslund har gått igenom en del gamla dokument och skrivit en liten bok om hur det var. Här har jag lånat lite av hans text. Boken handlar om skolhemmet i Risbäck i Dorotea kommun, sydvästra Lappland.

Jag kan tänka mig att det första man fick göra när man kom in var att hänga av sig sina ytterkläder och ta av sig skorna. De få kläder man hade med sig lades antagligen i hyllorna. Med tanke på att det användes så sent som 1963 kan man ana att barnen inte var speciellt bortskämda.

 Jag började med att titta in i några rum. Här fick det plats 4-6 sängar beroende på hur tätt de stod. De här sängarna är nya så vem vet, kanske var det våningssängar?

Det här är ju rena lyxrummet, antagligen bodde det personal där eller kanske det var ett sjukrum? Det var långt till skolan för många och om det gick kanske de fick komma hem under lördag/söndag. Blev man sjuk fick man antagligen ligga kvar på skolhemmet över helgen, ensam med någon personal. Hemska tanke om man var sju år.

En hylla med plats för att dra på sig kängor o dylikt.

Värmen var nog inte den bästa och antagligen fick man köa för att få tvätta sig på morgnarna. Kan nästan se en rad av små förskrämda barn som huttrar i för tunna kläder i väntan på morgontvagnigen.

Uppe på tredje våningen fanns det också några rum, stort och ödsligt med knarrande trappor. Enda trösten är väl att de hade sällskap av varandra. Det som är otroligt är att när det bodde barn på det här skolhemmet, ja då bodde barn i tätbebyggda områden bekvämt. Tv på kvällarna och mopedåkning under våren tänk att det fanns så skilda världar i vårt ”lilla land”.

Från fönstret i övre hallen hade man bra utsikt över skolan, skolvägen var i alla fall inte så lång.

Så fann jag den här stolen i ett utrymme, den gav mig obehagliga krypningar. Vet inte vad det är men skulle kunna tänka mig en tandläkarstol. Från den tiden då man fick stå och hålla igång borren med att trampa på en fotpedal. Eller är det en frisörstol? Ser inte rolig ut i vilket fall.

Avslutar med ett utdrag ur Bruno Kämpes bok, det lilla stycket ger en bra känsla av hur det måste ha varit. Tänk så mycket historia som ryms i alla gamla hus och som bara glöms bort.

Bruno Kämpes förnämliga bok ”Risbäcks församlings byar – 1800-tal”,

”Jag kommer med postbussen västerifrån en tidig måndagsmorgon över Mångmansberget, som också kallas Tvärselberget, på en slingrig och smal grusväg. Det är den 24 augusti 1946. Jag är sju år och ska börja skolan nu. Jag har mina kläder i en pappkartong. Min två år äldre bror, Donald, är med på bussen men ingen av föräldrarna. På den tiden var ordet inskolning inte uppfunnet. Våra föräldrar, Gerda och Anders, har långt senare berättat om sin ångest och oro, då vi barn sattes på bussen för att åka till skolhemmet. Denna gång och många andra gånger. Vi var sju syskon som gjorde dessa resor och aldrig kunde de vänja sig. De delade denna upplevelse med många andra föräldrar.

Framför mig ligger Arksjön och dess öar. Skogarna. Bergen. Myrarna. Det trolska landskapet runt sjön; mot Rissjön i norr, mot Raja i söder och mot Storbäck i väster. Kyrkan och prästens hus. Kyrkogården (detta är församlingens kyrkby). Hö i hässjor. Två affärer, Konsums och Boängs, poststation, Astrids kafé, droska och Filadelfiaförsamlingens bönhus, Olle Mattsons, barnmorska på poststationens övervåning.”