Äntligen klar med den här halskragen, fuskpolo eller vad man nu kallar den. Kärt barn har många namn. Det är faktiskt ett väldigt bra plagg, håller värmen runt halsen kalla dagar och man behöver inte ha någon bylsig tröja under. Går ganska fort att göra och var enkelt till dess att jag skulle börja med bården på slutet. Jag är inte så van att virka men nån gång skall man börja. Det blev till att repa upp ett antal varv innan jag var nöjd. Övning ger färdighet har jag hört.
En rolig sak att göra så vi ska nog vara tacksamma att julen är över annars hade väl varenda julpaketet innehållit en fuskpolo. I övrigt har det varit en dag i lathetens tecken förutom en promenad på 3,6 kilometer tillsammans med hunden. Nu ska jag leta reda på något nytt garn att leka med men innan dess skall jag se ett teveprogram från Gala’pagosöarna. I morgon är en annan dag.
Intet är som väntans tider eller den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. I vilket fall så tror jag att för första gången så väntar man i världens alla hörn på samma sak. Nämligen vaccinet som vi alla hoppas på men först ska det delas ut så att alla kan ta del av det. Det tror jag på när jag få se det själv.
Det är mycket man väntar på i dessa dagar, snö till exempel och idag föll det lite fina flingor och la sig som ett tunt täcke på marken. Det finns inget så rogivande som att titta ut över ett snötäckt landskap och då helst utan björnspår. Fast förhoppningsvis så sover väl björnarna under snöperioden. Idag försvann den dock väldigt snabbt och jag får fortsätta längta. Det finns många saker som har en tendens att försvinna snabbt, choklad är ett exempel.
Den här hittade jag i mitt julpaketet och skam till sägandes försvann den väldigt snabbt. Rolf han aldrig riktigt med där.
Russell o Stover är en chokladfabrik som grundades 1923 av Russell Stover och hans fru Clara. Från början var det glass man började tillverka men av olika anledningar bytte man så småningom till att tillverka choklad. Russells candies är ett av de största ledande tillverkarna av choklad. Jag minns min första chokladkartong som jag fick från USA det är nog tjugofem år sedan men det är min stora favorit fortfarande. Därav skälet till att den försvann från kartongen så snabbt.
Den finns inte att köpa i Sverige vad jag kan finna men på Amazon kan jag köpa en liten ask för ungefär 280 kr sedan tillkommer ju det där med skatt o tull o jag vete vad, på 600 kr. Det skulle bli ungefär 880 kr för en ask nä det får allt bli en ask Paradis från Marabou. Jag får nog fortsätta längta efter Russel & Stover.
Strax före jul tog vi en promenad och gick då förbi ett par som satt utanför sitt hus, de brände lite gammalt ris och verkade ha mysigt vid brasan. Vi stannade och småpratade lite, de berättade bland annat att de tog en liten stund i friska luften eftersom Robban höll på att dammsuga inomhus.
När vi gick därifrån sa jag till Rolf att det är ju inte dumt att ha någon som kommer och dammsuger med jämna mellanrum. I synnerhet inte eftersom vi har en hund som har en tendens att lämna stor hårbollar efter sig så fort han kan.
Han tog mig på orden och på julafton så kom Robban hem till oss. Egentligen heter han Roborock men kallas Robban. Liten och behändig, jobbar flitigt och tänker själv, ja han till och med pratar lite.
Robban i arbete
Måste säga att han är effektiv, scannar av alla rummen, kryper under soffor och går på mattor. Till och med trösklarna klarar han. Dessutom är han vän med hunden vilket är en stor fördel annars hade han nog varit söndertuggad vid det här laget. Tilläggas kan att jag blev förvånad över hur mycket damm han hittar, undrar var?
Så är den gamla almanackan slut, det finns inga fler dagar, veckor, månader att ta till. Lite ledsamt känns det allt. Vet inte om jag kommer att sakna det här året som tvivels förutan kommer att gå till historien. Det kommer att lämna ett stort hål i våra album eftersom vi varit så isolerade eller kan man se det positivt. Tänker på att nu kan man sätta in alla sina selfies utan att det ser egoistiskt ut för det är väl de enda bilder man tagit under året.
Jag har i alla fall gjort vad jag gör varje dag på det nya året. Nämligen skrivit in alla bekantas födelsedagar och då främst de som fyller jämt eller halvjämt. Vem vet kanske kan det bli så att man rentav kan göra en personlig visit i stället för att använda post nord. Det är inte enbart glädje med att starta ett nytt år och en ny almanacka, man blir påmind om allt sorgligt som hänt. Det finns personer man velat skriva in men som nu har lämnat oss och som vi kommer att sakna länge.
Väderrapporterna ser inte så trevliga ut för vårt område, det skiftar mellan +1 grad till -1 grad. Vilket betyder dis, dimma o lerigt. Hunden börjar bli less på att duscha tre gånger om dagen. Kanske dags att dra sig uppåt landet där gör i alla fall snön att det blir ljusare.
Apropå ljusare så fick jag en helt underbar almanacka av min syster i julklapp. Det är ett blad för varje dag med bilder från målningar av ingen mindre än Tomas Kinkade the printer of light.
Första gången jag såg målningar av honom var när jag besökte min syster i USA då hon och min svåger tog med mig till ett galleri. De hade de mest fantastiska tavlor och ljust ljuset fattar jag inte hur han kunde åstadkomma. Han föddes i Kalifornien men dog tyvärr alltför tidigt. Dock blev det en hel del tavlor under åren och många säljs som kopior, tryck, pussel osv. Vill man ha en äkta målning får man nog spara ihop några årslöner är jag rädd.
Jag har i alla fall nu förmånen att få se en ny blid varje dag under resten av året tack vare almanackan. Men de är ju så vackra så jag kan ju inte riva av och kasta bladen, det får nog bli till nästa juls kort.
En utmaning med samma tema men som ett pussel. Oj det lär ta tid men skam den som ger sig. Kanske lägger jag ut en bild av det i bloggen när det är klart.
Egentligen tillhör inte krigsfilmer mina favoriter. Det är alldeles för mycket brutalitet och våld i dem. Dessutom vet man att mycket av det man ser är sådant som har hänt nångång nånstans och bara det är obehagligt.
Men så har vi den norska filmen, Den tolfte mannen, den gjordes 2017 men jag har inte vetat om att den fanns förrän nu. Såg en reklamsnutt på Netflix och tyckte den såg intressant ut. Intressant är väl inte rätta ordet för den var så otroligt fängslande. Rolf och jag satt tysta och helt fångade under hela filmen. Huvudrollsinnehavaren som spelade Jan Baalsrud vilken var en norsk motståndsman/sabotör som tillsammans med elva andra personer skulle utföra ett hemligt uppdrag efter kusten.
En gripande film som bör ses.
Tyvärr blev de upptäckta men Baulsrud lyckades hålla sig undan och med hjälp av många trogna norrmän lyckades han ta sig till Sverige. Men en Gestapoofficer Kurt Stage var säker på att Baulsrud hade överlevt och gav aldrig upp sitt sökande efter honom. Hans flykt över fjället med enorma umbäranden, förfrusen fot, kyla o hunger verkar i mina ögon övermänskliga. När man ser något sånt här förstår man norrmännens glädje över att få fira 17: e maj, så mycket mod, uppoffringar och lidande de fick gå igenom under andra världskriget.
Hans sista replik i filmen när han klappar en ung soldat på axeln är, var inte rädd vi ska få slut på det här vansinnet. Må vi aldrig glömma det.
Det fantastiska med denna film är att den bygger på verkliga händelser. Jan Baulsrud föddes 1917 och dog 1988 och begravdes efter egen önskan i Manndalen. Det är den plats där så många vågade sitt liv för att hjälpa och vårda honom på hans färd till Sverige.
Som av en händelse råkade jag igår se ett TV- program på kanal två som hette, Jens i Vildmarken. Handlar om en norrman som med ett hundspann ska ta sig 150 mil genom eländig obebodd terräng över fjällen vintertid. Med 25-30 minusgrader och förfrusna fingertoppar blir det tufft men mitt på fjället bland snö och sten säger han plötsligt. Just nu befinner jag mig på fjället där Jan Baulsrud tillbringade veckor stelfrusen i ett litet ” grottliknande” utrymme under sin flykt från Gestapo.
Nu har vi bara två dagar kvar på det gamla året. Men julen varar ju till påska vilket jag gärna tar fasta på. Jag är nämligen väldigt förtjust i julpynt av alla de slag men i år tycker jag att de har varit instängda på något sätt. Kanske beror det på att de bara har haft Rolf och mig som sällskap. Inte ens den stora halmbocken i Gävle som någon/ några har som hobby att elda upp varje år, har fallit offer för flammorna. För min del gör det inte så mycket för vi har en alldeles egen som vi fick förra året av ett barnbarn.
Den lär inte bli uppeldad men säker står den inte. Den får allt ha ett vakande öga utåt rummet för där huserar världens till utseendet mest oskyldiga hund. Jag garanterar att när tillfälle finnes så kommer den att försöka slita bocken i tusen bitar.
Bachus på sin tioårsdag, se så oskyldig han är.
Regnet håller i sig, så även den disiga luften och det är mörkt både ute o inne.
Klockan är tolv på dagen och fortfarande mörkt inomhus.
Nyheterna berättar bara tråkigheter och pandemin går åt fel håll så även statsministern som går på galleria fast han sagt att vi inte ska.
Det har återigen blivit en slö dag och vi har sett Änglagård andra sommaren på TV. Vem skulle trott det? Men i morgon är en ny dag.
Vintern är en härlig tid, hög luft och massor av snö. Det är då man tar en långpromenad och stannar till ibland för att se på alla fantastiska formationer som snön ger. Granar med snötyngda grenar och tänk alla spår man kan hitta, det är harar, rådjur ja till och med små fåglar som lämnar dem efter sig. När man väl är hemma igen får man skaka bort snön från sina ytterkläder, stampa av snön från skorna och borsta bort stora snöstjärnor från håret. Väl inne sätter man sig framför en varm brasa och njuter av en stor mugg med choklad och en jätteklick med vispgrädde. Lutar sig mot de stora kuddar och lyssnar på julmusik, let it snow, let it snow, let it snow.
Eller är det så att jag har tittat på för många romantiska julfilmer.
Min verklighet idag var helt annorlunda. Det enda som stämde överens var långpromenad med hunden. Några spår efter vilda djur fanns inte däremot vattenpölar vars väta trängde in i skosulorna.
Dagens vinterväg.
Eftersom vi bor lite ute på landet har vi nära till naturen vilket inte hjälper oss så mycket just nu, för några formationer av snön syns inte till. Grannens julprydnader försöker förgäves hjälpa till att lysa upp vår tillvaro.
Det hjälper inte hur mycket de än anstränger sig.
Det var bara att vända tillbaka eftersom det var ett som man brukar säga riktigt hundväder.
Tror inte ens hunden tyckte det var trevligt.
Den krassa verkligheten såg ut så här, lerig, blöt hund som måste duschas vilket betyder att man själv får göra detsamma. Hänga upp kläder till tork och tvätta leriga stövlar. Torka hallgolvet efter smutsiga tassar. Brygga lite kaffe för att pigga upp sig och titta ut på naturen och konstatera att regnet det bara öser ner och jag är så blöt om både skor och strumpor….. Enligt almanackan ska månadens sångtext vara Allting är vitt vitt vitt.
Idag är det en helt vanlig söndag och juldagarna är över. Kanske är den inte så vanlig ändå för idag är de första vaccinationerna givna i Sverige. Det kommer att gå långsamt innan alla har fått men det är ändå ett steg framåt. Kanske kan man börja fundera på att träffa lite folk under trevliga former igen.
Rolf har tillbringat hela dagen i skogen på vildsvinsjakt, de var ganska många som tillbringade ett antal timmar i skogen. Fördelen med jakt är att man kan vara många men ändå inte nära. Hunden och jag tog en promenad men vädret var trist och blött så det fick bli en slödag inomhus. Jag passade på att prova det inköpta julknäckebrödet från Leksands knäcke. I år har det smak av Grönkål och Kryddpeppar. Smaken kändes inte direkt och brödet var lite väl hårt men annars ok för mig.
Är man väldigt förtjust i sötsaker är julen en perfekt högtid. Av någon anledning dyker det alltid upp en del chokladaskar och annat under denna tid. I år fick jag en väldigt söt skål med lock eller ska man kalla den tomte med luva. Fördelen med den är att den ser ut som en julprydnad och därför finns det en viss chans att man får ha sitt godis ifred i den.
En väldigt fin Tomte i form av godisgömma.
Till saken hör att det följde med en stor påse med choklad/ skumhjärtan som var väldigt goda. Ja jag skriver var för nu är de borta. Rolf är inte så förtjust i sötsaker och äter väldigt lite. Jag hävdar motsatsen. Det kändes därför väldigt skönt att ha bevis för vem som hade handen i godisbutiken denna kväll.
Idag har vi kommit till annandagen. Det är då man brukar vässa sina skosulor för att få ett bra glid in på shoppingcentras mellandagsrea. Dock inte i år för nu gäller andra regler, ingen shopping och dessutom ingen trängsel. Sedan ska man ha munskydd o sprita händerna. Med kladdiga händer, mumlande bakom ett munskydd och minst två meter till expediten är det ingen som fattar vad man vill ha i alla fall. Denna decembermånad blir det kanske lite över i plånboken som följd.
Efter flera månader med regn, dis o dimma så visade termometern på – 5 grader C på morgonen. Då vet man att det blir en brasa i öppna spisen framåt eftermiddagen. Det är dock inga problem med det eftersom lagret med ved knappast har rörts i höst. I år hade vi hjälp med vedklyvning av två barnbarn och då blev det snyggt staplat också. Eller stapplat som jag säger med min dialekt och till Rolfs förtvivlan.
Det gäller att ha ett lager om det skulle bli kallt.
Vi tog en långpromenad med hunden och efter ett tag gick vi ifatt en granne som även hon var promenad med sin hund Frasse. När vi gått en bit träffade vi ett par som satt på sin tomt (stor) och eldade lite granris. Vi stannade en stund och småpratade samt drog in den härliga doften av granris och kåda.
Därefter lät vi hundarna springa lösa på åkern innan vi gick hemåt igen. Rolf gjorde upp en brasa så blev det kaffe med tilltugg. Vi har njutit av det hembakta brödet med hemgjord apelsinmarmelad som vi fick på julafton av ena barnbarnet. Inget går upp mot hemgjorda julklappar och hon kan verkligen både baka och laga mat.
Dagen avslutas med lite julmat och JuniorVM i hockey och där går det bra för Sverige hittills. Dessutom har vaccinet börjat anlända till Sverige om än i liten skala. Så vi kanske går mot ljusare tider trots allt.
Bachus har fyllt 10 år i dagarna och kan man avsluta med en finare bild.
Då har vi firat ännu en julafton men detta årets har varit lite annorlunda än de vi är vana vid. Den världsomfattande pandemin har lagt en skugga över hela vår värd. En av de restriktioner som måste till vid dessa tillfällen har inneburit att vi inte har kunnat träffats som vanligt. Det betyder inga släktkalas och hur gick det då med tomtebesöket. Jag har hört att i riktigt kalla områden kommer inget virus och visst bor väl tomten i Nordpolen. I vilket fall så såg vi honom på vår promenad.
Rolf och jag firade vår jul ensamma, vad man nu menar med det? Vi hade en liten glöggträff med våra närmaste grannar, utomhus och på avstånd. Det räknas ändå som ett möte. Det blev lite traditionell julmat och naturligtvis lite kontakt med sonen o hans familj, vilken tur att internet uppfanns.
Paket fanns det under granen men det var ett som var väldigt speciellt. Det stod hundens namn Bachus på det och när han noterat det ja då var det bara att hålla sig undan. Han är en riktig snåljåp och vill aldrig dela med sig och det visade han tydligt.
Den här är min
Naturligtvis blev det lite julmat med betoning på lite för av någon anledning var vi inte så hungriga. Kan ha berott på att vi druckit kaffe och ätit kakor strax innan. Av tradition så öppnar vi inte våra julkort förrän på julaftonskväll och då försöker vi gissa vem det är ifrån innan vi öppnar det. Ibland lyckas det. I år skickades det över 4 miljoner julkort mer än vanligt vilket gläder mig. Många som är ensamma behöver en extra hälsning. Det är klart får man något som börjar med ” min älskade farmor” eller ” världens bästa farfar” det är det ingen som kan toppa. Kvällen avslutades traditionsenligt med att se Midnattsmässan från Rom på TV. Även den var minimerad, endast 100 personer fick komma i år. Alla bar munskydd utom påven. Men högtidligt är det och fint att återknyta till varför vi firar jul.
Franciskus påve och biskop av Rom och Vatikanstatens statschef
Solsi Blogg 